Enligt artikel i aftonbladet idag så vill Skåne region införa möjlighet till fertilitetstest i tidig ålder. Att få information om eventuell dålig spermakvalitet eller låg äggreserv tidigt hade hjälpt till att minska den sorgen som ofrivillig barnlöshet innebär.
Självklart skulle det kosta pengar för sjukvärden, men å andra sidan skulle man kunna spara många IVF-pengar. Rent krasst skulle man ju då vid tidig ålder kunna ta ut ägg om man fick besked om dålig äggreserv.
Är glad att det faktiskt finns politiker som ägnar sig åt att hjälpa ofrivlligt barnlösa. Det kommer jag helt klart att ha i betraktande vid nästa val.
Vi är så noga med att ha allt " fixat" innan vi vågar börja " skaffa barn" Utbildning. Jobb. Boende. Hela plattformen skall sitta, innan dess är det tabu typ.
Men å andra sidan kan jag även reflektera till mig själv. Tänk OM. OM jag hade fått reda på vid tidig ålder att jag hade problem med äggreserven. Då hade jag antagligen vart mamma för längesen. MEN: Med vem? Jag garvar ibland åt tanken hur lycklig jag är med min man och vilken hiskerlig tur jag haft som inte är kvar med någon av mina ex. Inte för att det är något fel på mina ex. Men något fattades för att jag skulle känna mig helt hel som människa. Och ingen av mina ex hade nog egenligen hindrat mig om jag velat ha barn. Men jag ville ju inte det. Och med facit i hand när jag lever med min kärlek så är jag faktiskt glad över att jag inget visste. För att även om barnen är meningen med livet så måste man ju vara nöjd med sig själv och sitt liv för att känna att livet blir helt rätt.
Och alla andra erfarenheter? Skulle jag vilja vara utan dem för att fått barn vid 23 års ålder? Jag är nöjd med att jag fixade min utbildning. Jag är nöjd med mina arbtesliverfarenheter. Det har gett mig många perspektiv och fått mig att växa som människa. Jag skulle inte vilja byta ut den delen av mitt liv. Då tänker folk såklart: Tragiskt: Karriren är väl inte allt? Och nej, absolut inte. Men inte heller har jag valt ett liv utan barn. Jag och min skall bli föräldrar, och det är helt klart det som är meningen med livet.
Hade jag fått barn när jag var 23 med någon av mina ex, innan utbildning och erfarenhter så hade livet säkert inte varit några problem då heller. Det hade säkert gått galant. Men jag vill faktiskt inte byta.
I efterhand är jag även väl medveten om att jag blir lycklig som adoptivmamma med min fina man. Visst jag har fått tänka om. Jag är även medveten om att första tiden kommer bli tuff och att det inte är en dans på rosor. Men jag är faktiskt nöjd med mitt liv. Lotten att inte vara fertil är ju ingen lycka direkt, men vi gör det bästa av det och det kommer sluta väl! Vi går bara ut detta ÄNNU starkare!
Fast trots att min egen situation talar för att jag i efterhand är nöjd, så är jag väldigt positiv till förslaget att att ha möjlighet att testa tidigt! Det skulle spara så mycket sorg hos många.
Noterar dock att om jag vart singel, och fått detta besked skulle jag ha väldigt dåligt självförtroende avseende män och tänkt att detta bräcker min kvinnlighet. Min man har hjälpt mig att skjuta bort den tanken. Men framför någon annan man? ooooo, jag blir rädd när jag tänker tanken. Även som par blir man ju rädd för sociala sammanhang som ofrivilligt barnlös och då har man ju ändå varandra.
Dagens artikel i aftonbladet kommer här.
Självklart skulle det kosta pengar för sjukvärden, men å andra sidan skulle man kunna spara många IVF-pengar. Rent krasst skulle man ju då vid tidig ålder kunna ta ut ägg om man fick besked om dålig äggreserv.
Är glad att det faktiskt finns politiker som ägnar sig åt att hjälpa ofrivlligt barnlösa. Det kommer jag helt klart att ha i betraktande vid nästa val.
Vi är så noga med att ha allt " fixat" innan vi vågar börja " skaffa barn" Utbildning. Jobb. Boende. Hela plattformen skall sitta, innan dess är det tabu typ.
Men å andra sidan kan jag även reflektera till mig själv. Tänk OM. OM jag hade fått reda på vid tidig ålder att jag hade problem med äggreserven. Då hade jag antagligen vart mamma för längesen. MEN: Med vem? Jag garvar ibland åt tanken hur lycklig jag är med min man och vilken hiskerlig tur jag haft som inte är kvar med någon av mina ex. Inte för att det är något fel på mina ex. Men något fattades för att jag skulle känna mig helt hel som människa. Och ingen av mina ex hade nog egenligen hindrat mig om jag velat ha barn. Men jag ville ju inte det. Och med facit i hand när jag lever med min kärlek så är jag faktiskt glad över att jag inget visste. För att även om barnen är meningen med livet så måste man ju vara nöjd med sig själv och sitt liv för att känna att livet blir helt rätt.
Och alla andra erfarenheter? Skulle jag vilja vara utan dem för att fått barn vid 23 års ålder? Jag är nöjd med att jag fixade min utbildning. Jag är nöjd med mina arbtesliverfarenheter. Det har gett mig många perspektiv och fått mig att växa som människa. Jag skulle inte vilja byta ut den delen av mitt liv. Då tänker folk såklart: Tragiskt: Karriren är väl inte allt? Och nej, absolut inte. Men inte heller har jag valt ett liv utan barn. Jag och min skall bli föräldrar, och det är helt klart det som är meningen med livet.
Hade jag fått barn när jag var 23 med någon av mina ex, innan utbildning och erfarenhter så hade livet säkert inte varit några problem då heller. Det hade säkert gått galant. Men jag vill faktiskt inte byta.
I efterhand är jag även väl medveten om att jag blir lycklig som adoptivmamma med min fina man. Visst jag har fått tänka om. Jag är även medveten om att första tiden kommer bli tuff och att det inte är en dans på rosor. Men jag är faktiskt nöjd med mitt liv. Lotten att inte vara fertil är ju ingen lycka direkt, men vi gör det bästa av det och det kommer sluta väl! Vi går bara ut detta ÄNNU starkare!
Fast trots att min egen situation talar för att jag i efterhand är nöjd, så är jag väldigt positiv till förslaget att att ha möjlighet att testa tidigt! Det skulle spara så mycket sorg hos många.
Noterar dock att om jag vart singel, och fått detta besked skulle jag ha väldigt dåligt självförtroende avseende män och tänkt att detta bräcker min kvinnlighet. Min man har hjälpt mig att skjuta bort den tanken. Men framför någon annan man? ooooo, jag blir rädd när jag tänker tanken. Även som par blir man ju rädd för sociala sammanhang som ofrivilligt barnlös och då har man ju ändå varandra.
Dagens artikel i aftonbladet kommer här.
