Jag läste i en så himla fin text i min bloggvän "Märtas" blogg att jag var tvungen att föra den fina vidare. Jag blev helt varm i hjärtat av att läsa detta:
Att vara adopterad
En skolklass fick i uppgift att rita en teckning av hela sin familj.
Sedan skulle eleverna visa teckningarna för varandra.
En pojke med mörk hud och afrokrulligt hår visade fram sin teckning, och de andra i klassen förundrades över att hans mamma och pappa var vita.
”Det är för att jag är adopterad”, svarade pojken.
”Vad betyder adopterad?” frågade klasskompisarna.
”Det betyder att när jag var en liten baby växte jag i mammas hjärta istället för i hennes mage”, svarade pojken.
Ja, visst är det fint!
SvaraRaderaJag har en utmaning till dig på min blogg! =)
Åh vad fint!
SvaraRaderaJa, det är fint att tänka så. :)
SvaraRaderaFör barnet är ju dock historien alltid så, att det finns ett liv innan man kom till sina föräldrar. T ex ett liv med biologiska föräldrar, fosterföräldrar eller barnhem. Som liten baby fanns barnet i någon typ av sammanhang och jag tror mycket av utmaningen i adoption ligger i att knyta ihop före och efter adoptionen på ett bra sätt. Att det blir en kontinuitet och en hel livsberättelse, även om flera stora uppbrott har skett.